Ekonomerna rasar! (?)

Som företagsekonom kan jag inte låta bli att vara förundrad över vilken skillnad det är i tänket kring investeringar i underhåll av maskiner jämfört med i underhåll av individer. På något underligt sätt ses pengar satsade på maskiner som en investering (bra och långsiktigt lönsamt), medan motsvarande insats på personal ses som kostnader (dåligt och ger ingen avkastning). Detta trots att det är allmänt känt hur mycket det kostar att ha hög personalomsättning, konflikter, negativ stress och sjukskrivningar. Vet inte alla det?

Ändå är det få som satsar medel i förebyggande, proaktiv kompetensutveckling av individerna i ämnen som kraftigt kan minska dessa kostnader. På utvecklingsområden som rör beteenden, förmåga till välmående, lugn, ja där är många organisationer reaktiva. Vill inte ta kostnader innan produktionsstoppet är ett faktum liksom. Med tanke på vad det kostar i ett tjänstesamhälle när inte produktionsapparaten (= personalen) får löpande underhåll för högsta produktion, kan jag inte förstå varför inte ekonomerna ropar högt? Säg det företag som skulle acceptera att ha en maskin (eller flera!) som var trasig varje måndag eller producerade bara 70% av sin kapacitet utan ett ramaskri från ekonomerna. Eller har jag helt fel? Maximal vinst för både organisation och människa är mitt mål…

Win-win-win!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *